Annika amour escort män escort homo

Man slås av att vård- och omsorg trots kraftigt sparbeting genererar ett överskott på 30 miljoner kronor. Detta är ett direkt resultat av privatiseringar och nedskärningar inom äldreomsorg och LSS. Man kan fråga sig vad som är första prioritet för nämndens moderate ordförande Lats Johansson: Välfärdskvalitet för äldre och funktionshindrade eller att visa sig bäst i klassen genom att leverera överskott?

Socialnämndens visar ett underskott på lika mycket. Detta är det lokala resultatet av en medveten regeringspolitik att försvaga de sociala skyddsnäten: Fler och fler är hänvisade till socialbidrag när de hamnat utanför socialförsäkringarna. Än värre lär det bli när regeringens jakt på långtidssjukskrivna tas till en ny nivå.

Nu har Lunds kommuns prognostiserade underskott på 90 miljoner förbytts i ett överskott på 10 miljoner. De borgerliga paniknedskärningarna under och ger onekligen en bitter eftersmak. Det det fanns ingen anledning att demontera offentlig verksamhet i krisens tecken. Därtill har Lund under agerat procykliskt, alltså förstärkt krisen genom att skära ner när alla andra skar ner, och därigenom skapat ny arbetslöshet alldeles på egen hand.

Jag gick åter in i den nya beträdan söder om Höje å. Vid viadukten uppmärksammade jag en graffitimålning ett par meter upp på brons fundament. Det var en stiliserad bild av Klostergårdens höghus och en stor munter katt med utspärrade klor. Utsikten uppe på högslätten vad ska jag använda för ord? Allt var fjärran, men mycket tydligt: Staffanstorps runda silos, Uppåkra kyrktorn mitt i den gamla järnåldersbosättningen, de pyttesmå bilarna på väg , klocktornet på Flackarps gamla kyrkogård, Jakriborgs fejkade medeltidsstad, turning torso bland hamnkranarna, E6 täta trafikström, en fabriksskorsten i Lomma, tornet på Lomma kyrka, dungen med Trollebergs måste vara Sveriges plattaste berg ståtliga gods, den nya stadsdelen Värpinge, den sneda husprofilen i Gunnesbo, Polhemsskolan, blocket, allhelgonakyrkan, domkyrkan, i förgrunden reningsverket, större än man tror när man passerar intill det, det höga nybyggda huset i Järnåkra, Klostergården, S: Solen hade just gått upp.

Det slog mig att alltihop utom själva Lunds stad ingått i grevarna Trolle-Wachtmeisters fideikomiss Trolleberg. De hade successivt sålt av marken där S: Tala om territoriell och ekonomisk maktkoncentration! Några sekler tidigare hade alltsammans tillhört Sankt Petri Kloster.

Där jag stod under den höga himlen på den vida slätten var jag mitt i grevarnas väldiga rike. Jag fortsatte längs beträdan ovanför Höje å.

När jag nådde Trollebergs inägor upphörde vandringsleden. Här syntes det i praktiken. Jag trängde fram genom vissna tistlar och vass. Man kunde komma förbi genom att göra en omväg längs gamla landsvägen till Lomma, men jag fortsatte längs åkerrenen tills jag nådde godset. Kände något av det obehag som arrendatorer och lantarbetare från Värpinge och Flackarp måste ha känt när de nalkades det grevliga slottet.

Skulle någon anropa mig? Då gällde det att stanna med mössan i hand. Passerade en ombyggd statarlänga med tända juldekorationer och en stor bil på gårdsplanen och kom ut på Trollebergsvägen. Äntligen på allmän väg igen. Gick hem mellan dammarna och Höje å, i den lilla smala dalen mellan de vidder jag nyss besökt, en snårig miljö där man kunde gömma sig som fasaner, harar och näktergalar gjorde.

Svanar, bläsänder och sothöns simmade omkring på de blänkande vattenytorna i godan ro. Till min förvåning kom en storskarv flygande. Det var länge sedan jag såg någon. Röda armén omringade ledd av marskalk Sjukov den man starka tyska armén under general - eller var också hans titel fältmarskalk? I slutet av januari kapitulerade de 90 tyska soldater som återstod och gick i ryska fångenskap. Julen , den kallaste i mannaminne, närmade sig. I tyska fångläger satt tre miljoner ryssar.

Två miljoner av dem svalt ihjäl. Redan under sommaren började man i det ockuperade Västeuropa köpa upp leksaker som skulle läggas under de tyska julgranarna. I Frankrike inhandlade Göring kosmetika, leksaker och andra presentartiklar ända till den 20 december.

Bytet stuvades in i godsvagnar och några flodbåtar, som fraktade det i första hand till bombdrabbade områden. Göring var minsann en riktig jultomte! Under senare hälften av överförde Oberkommando West 18,5 miljarder franc till de statliga tyska hamstringsexperterna för inköp till julaftonen. Även sprit och vin köptes upp och delades ut. Juldagen antecknade Goebbels: Dessutom har mina extra gåvor till gamla och flerbarnsfamiljer åstadkommit riktiga underverk.

Men de firade ändå. Man plundrade judarna och utnyttjade de ockuperade ländernas valutor till bristningsgränsen.

Nästa julaktion inleddes sommaren Götz Aly, Hitlers folkstat, sid , Daedalus Nationell socialism och imperialism. Göts Aly driver tesen att det tyska folkets lojalitet med det nazistiska styret köptes med ett avancerat socialt system som bekostades genom judeutrotningen och plundringen av judiska tillgångar samt hänsynslös utsugning av de ockuperade territorierna. Men det skedde för det mesta bortom den egna vardagen. En mängd reflektioner är möjliga.

Hur kommer det sig att västerlandets imperialistiska system under alla år fått brett folkligt stöd? Varför tycks julkonsumtionen slå alla rekord trots kunskap om miljökatastrof och begränsade naturtillgångar? Den tyska befolkningens överflödande jul var två år senare förbytt i namnlöst kaos och elände. Det handlar om ett visst antal människor som bor mellan havet och Jordanfloden och de ska alla ha samma rättigheter. Vi som inte bor där kan inte kräva hur det ska lösas.

Men att det ska lösas kan vi kräva. Drygt fyrtio personer lyssnade till Dror Feiler. Han gav en personligt hållen föreläsning som gjorde det tydligt hur absurd och orimlig situationen är. Dror Feiler är tonsättare, konstnär och ordförande i organisationerna "Judar för israelisk-palestinsk fred" och "European Jews for a Just Peace".

Han är född i Israel Pappan var tysk, organiserad kommunist och jude. Att flytta till Israel var inte frivilligt. Familjen tvingades flytta dit för att överleva. Dror växte upp på kibbutz, gjorde militärtjänst som fallskärmsjägare men vägrade tjänstgöra i de ockuperade områdena. Han kom till Sverige Han säger själv att hans åsikter inte kom till som något föräldrauppror.

Han för i stället vidare föräldrarnas tradition. Det finns inget hopp, säger han om utvecklingen från Men ser en tendens att ju bättre uttalanden som görs i salongerna för att lösa konflikten desto sämre är det på marken.

Det som pågår är etnisk rensning light — man dödar inte men man gör livet så svårt så att folk ska flytta självmant. Det gäller till exempel Osloavtalet och Obamas fina ord i Kairo.

När Netanyahu införde temporärt stopp för nya bosättningar innebar det i stället att antalet bosättningar ökade. Vi ligger en minut i 12 för en tvåstatslösning, sa han, men tillade lite ironiskt att hans son säger att det har han sagt i tio år. I landet mellan havet och Jordanfloden bor 5,5 miljoner judar och 5 miljoner palestinier. En halv miljon judar har bosatt sig på ockuperat område. Den ohämmade bosättningspolitiken gör snart en tvåstatslösning orealistisk.

Den palestinska sidan är splittrad, sa Dror Feiler. När jag var ung var det ett sekulariserat folk. I takt med att arabsocialismen och arabnationalismen växt fram har splittringen ökat. Nu är hatet mellan grupperna stort. Det påminner om hur det var , när de angav varandra till britterna och dödade varandra.

Svårt kritisera offentligt Vad kan vi göra som befinner oss så långt bort, frågade han. Varför har jag en grupp, Judar för israelisk-palestinsk fred? Varför är jag inte med i Palestinagrupperna i stället? Det är en utmärkt grupp. Han svarade med en beskrivning av hur det kändes när Israel gick in i Libanon. Många judar tyckte att Israel begick ett brott i alla judars namn. Många tyckte att Israel inte representerade oss, sa han. För judarna tycker olika, liksom svenskarna tycker olika.

Min farmor, sa han som exempel, betraktade sig som "tysk av mosaisk religion". Hon ville inte flytta till Israel men tvingades dit och trots att hon bodde där i många år pratade hon aldrig hebreiska. Hon "ville inte prata ett asiatiskt språk". Trots att de flesta svenska judar är sekulariserade och betraktar sig som svenskar är det inte många som kritiserar Israel offentligt.

Men det är många som är kritiska till Israels politik. Dror Feiler förklarar att trots kritiken är hållningen att "det är bättre att ha fel med Israel än att ha rätt mot Israel". Dror drog en parallell till de svenska kommunisternas inställning till Sovjet på talet då de vägrade kritisera Sovjets politik. Det är inte lätt för den som vågar kritisera Israels politik offentligt.

Dror berättade att den judiska församlingen i Stockholm skrivit i brev till sina medlemmar att de inte ska hälsa på Dror, Israels fiende nummer ett i Skandinavien.

Den bildades och är ett nätverk med organisationer. Det är svårt att organisera judar från olika länder eftersom det är svårt att hitta frågor där vi är överens, säger Dror. Det gäller att hitta en minimiplattform. Nu håller man på att bygga upp ett kontor i Bryssel för att kunna motverka den israelilska lobbyn.

Carl Bildt imponerar Dror Feiler är imponerad av den nuvarande regeringens mellanösternpolitik. Det är de principer vi har i världen för att lösa konflikter som ska tillämpas. Staten Israel har ju själv tillkommit genom ett FN-beslut. Vänstern har lidit ett stort nederlag i Israel, sa Dror. Det socialdemokratiska partiet som förr haft ca 50 procent av platserna i Knesset har nu minskat till 10 procent och har 12 mandat.

Vänsterpartiet Meretz har 3 mandat. Tillsammans med några småpartier har vänstern cirka 20 platser, en sjättedel av mandaten. Resten är höger, mer höger och ännu mer höger. Där finns partier som styrs av rabbiner, vilket ger en viss påminnelse om Iran, om ni ursäktar jämförelsen, sa han. En del av lagstiftningen är religiöst styrd. Till exempel frågor om äktenskap och begravningar.

Lagstiftningen tillåter inte att en jude gifter sig med någon som inte är jude. Drors eget äktenskap skulle inte ha kunnat ingås i Israel. Han berättade i pausen att hans far var tvungen att inhämta rabbinens tillåtelse inför Drors giftermål. Om rabbinen fick veta att den blivande hustrun inte var jude, skulle han se till att det skapades en massa hinder och fördröjanden och krångligheter.

Drors pappa som inte kunde ljuga fick frågan av rabbinen om flickan var jude. Israel kallar sig demokrati. Och demokratin fungerar - men bara för judar. Världssamfundet bojkottar flera andra länder, men Israel tillåts fortsätta. Israel kan fortsätta sin politik på grund av vårt dåliga samvete och på grund av den starka proisraeliska lobbyn, bestående av det militärindustriella komplexet, oljebolagen och av den kristna högern.

Ockupation och motstånd i vardagen Det finns många olika sorters vardagligt motstånd sa Dror. Det finns kvinnor i svart, som varje fredag i 20 år stått och delat ut flygblad om den olagliga ockupationen. Det finns "Anarkister mot muren", som är israeler, palestinier och personer från internationella fredsorganisationer som varje fredag demonstrerar vid en del av muren.

Det händer att militären skjuter på dem. Det som är farligast för Israel är ickevåldet. Däremot gillar man självmordsbombare. Bosättare brände nyligen en moské för att provocera till våld. Dror beskriver vad en ockupation är. Det är inte krig som i Gaza i vintras när det händer mycket och allas blickar är riktade dit. Ockupation är grått och vardagligt. Det är när man har ett sjukt barn med öroninflammation.

Sjukhuset ligger ganska nära. Men man kör med det skrikande barnet i tre kilometer och kommer då fram till en vägspärr av en stenhög som man inte kommer förbi. Då får man köra en omväg i två timmar med sitt skrikande barn och hamnar vid en ny vägspärr där det står ett par militärer som kanske släpper förbi, kanske inte, beroende på vilket humör de är på. Och världssamfundet gör ingenting, säger Dror. Dror avslutade med att berätta om projektet Ship to Gaza.

Det är planerat genomföras i april eller maj nästa år. Man säljer sjömil för att finansiera projektet. En sjömil kostar kronor.

Båten ska vara lastad med reservdelar för vattenpumpar och vattenreningsverk. Hoppas det blir den första båten i den palestinska handelsflottan, sa Dror. Vi har skrivit till den svenske försvarsministern och begärt eskort av den svenska flottan eftersom vi har hört att den bekämpar pirater utanför Afrika. Då borde den kunna göra det i östra Medelhavet också. Flera gånger tidigare har vi avslutat året med en dialog i det fria, men nu sitter vi här under sotad ås.

Ja, kanske inte sotad takås precis, men vi har just fått lagat kakelugnen som sprack i februari. Det blev en spricka, vi har nyss fått bort det sista sotet och nu väntar vi på sotaren som ska ge oss lov att elda igen. Det har förvisso hänt mycket under men ur ett längre perspektiv är det väl inte mycket som slår den skånska jordbävningen, du som har läst geologi? Nej, jordbävningar slår allt. Och vi kan få en ny i morgon och så är det när man lever mitt i Tornqvist-zonen, den häftiga sprickan som går från södra Norge ner till Svarta havet.

Men frågan är om vi har upplevt några andliga eller intellektuella skakningar i år. Det har varit rätt avslaget, väl? Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Det är alltså för tidigt att värdera Andens rörelser.

Själv har jag blivit försiktigare. Jag hade visserligen varnat för hopp om kapitalismens snara fall, men ändå kunde jag inte låta bli att ryckas med för ett år sen och tänka att nu, nu vaknar de gamla gudarna. Och visst, Kommunistiska manifestet nytrycktes och såldes, men det känns redan mycket avlägset. Är det nånstans vi ser ett försiktigt skov så är det ändå i klimatfrågan.

Vi skriver ju detta medan förhandlingarna i Köpenhamn pågår för fullt. Ingen av oss har väl några rosenröda förhoppningar om resultatet, men i det intellektuella livet börjar klimatkramarna vinna hegemoni. Inte ens Bjørn Lomborg är klimatskeptiker längre. Det är en god sak även om det är materiella rörelser vi helst vill se och dit är det långt. Nej, då är det en helt annan vitalitet i den lundensiska kommunalpolitiken.

Den oförbrännerliga Tove Klette ska köra vidare en period till och nu får vi förstärkning av Lars V. Andersson, centerpartiets hopp från slutet av talet som återvänder efter 25 år på Skånska Dagbladet. Sanningen är nog att borgarna har regerat sig sönder och samman i Lund och de kommer att sopas bort som av en stormvind i höst. Frågan är bara om vänsterkoalitionen håller.

Den svaga länken är förstås Miljöpartiet, eller kanske man ska säga den starka, de kan ju kosta på sig vilka extraturer som helst åt det borgerliga hållet. Visst är de det nya mittenpartiet i svenska politik? Javisst, och vem var det som tidigt insåg detta om inte Mona Sahlin som vi har sagt så mycket förklenande om.

Utan en mittenallierad är det svårt för vänstern. Mona anade att miljön är den stora framtidsfrågan och formulerade ett långsiktigt program — S och Mp skulle ju hålla ihop till , det första målåret för de svenska klimatåtagandena. Nu var inte alla i hennes parti lika visionära så de tvingade henne att ta med Vänsterpartiet, och det gjorde kanske inte så mycket eftersom Lars Ohly och hans parti håller sej på mattan. Men så har Mona själv gjort tvivelaktiga utspel om mittensamarbete mot Sverigedemokraterna vilket hon kunde ha låtit bli.

Jag skulle ändå ha omprövat henne om det inte var för att hon ville satsa på elbilar för att rädda Saab. Har hon inte läst om GM-bilen med en 1,5 hästkrafters elmotor som tillverkades kring eller Harald Håkanson från Eslöv som år som tillverkade en bil som gick på el, fast belysningen utgjordes av stearinljus.

Eller elbilen Silentia från ? Man skulle vilja travestera en känd partiledare och uppmana Mona: Jo, och det borde många göra. Det har alltid varit trist att så många i vänstern har saknat insiketr om grundläggande naturvetenskap. Marxismen står ju på materiell grund och då behövs också en del grundkunskaper.

Det handlar ju inte om att hylla ingenjörer eller naturvetare — de kan vara väl så enfaldiga som humanister, men det finns saker de vet. Tyvärr är de inte alltid de är beredda att dra slutsatser av det. Det här med socialism är inget man behöver gilla, det räcker att man inser att det kommer att behövas. Brecht sa nåt liknande. Ja, vi behöver planhushållning. Men förra gången vi hade en planhushållningsdebatt i Sverige förlorade vänstern.

Du som har djupstuderat Tage Erlandet: Det är inte frågan om att vinna för att inrätta eviga lyckoriken. Wigforss kom några steg på väg, men sen var det stopp: Men grunderna för trettio års välfärdspolitik var lagda. Jag har efter alla år lärt mig uppskatta det här med maktväxling — människor och partier tycks inte klara av långa maktperioder utan att drabbas av förstelning och korruption.

Hoppas bara att du inte ser det som ett försvar för regeringen Reinfeldt. Jo, en positiv sak bör sägas om den. Den svensk-judiske fredsaktivisten Dror Feiler ombads på ett DV-möte i söndags betygsätta den svenska regeringens Israelpolitik och sa: Den har aldrig varit bättre sen Sten Anderssons tid. Äntligen har de israeliska ledarna fått möta en västpolitiker som är lika arrogant som de, alltså Carl Bildt. Men du frågade förut efter skakningar i överbyggnaden under det gångna året.

Jag ska nämna om en till som det inte blev så mycket av: Att deras parti inte skulle klara vardagen var ingen överraskning men även immaterialrätten tycks sitta i någorlunda orubbat bo. Är inte även detta en besvikelse som åtminstone en del av vänstern måste lära sej att hantera? Vi som trodde oss se äganderättens upplösning inom en central samhällssektor till följd av produktivkrafternas orubbliga styrka!

Fast den kinesiska kopieringen av Gucciväskor och Rolexklockor tycks fortgå oförhindrat och det är en liten tröst. Det ovillkorliga personliga ägandet av musik blir väl aldrig detsamma igen. Det är lagar och politik som tar sin tid att hinna med, men praktiken lever ju och teorin kring copyleft och open source fortsätter att utvecklas. Men det som så mycket annat kommer ju att sugas upp i gängse partifåror och alla tar till sig det, om än på lite skilda sätt.

Så har ju skett med miljöfrågorna. Moderaterna hade väl inte ett ord att säga om dem i förra valrörelsen, men nu är alla med på tåget. Rätt hycklande i vissa fall: Men vad är då kontroversiellt? Dert är ett vädigt kattrakande nu om att Sverigedemokraterna förväntas komma in i riksdagen och det är väl ändå lätt hysteriskt? På talet hade vi Sjöbopartiet och sen Herslows Skåneparti och sen kom Ny demokrati.

De gjorde ingen glad och de föll ihop som korthus efter några år, men till en början var de större än SD är nu. Man kan inte utesluta att de senare kan överleva en period med tanke på vad Pia Kjærsgård gjort i Danmark, men oddsen är emot dem. På tal om Danmark förresten, tror du vi får en lymmellag i Sverige också? Det skulle behövas en eftersom det även här finns lymlar, även om min definition inte är densamma som den danska polisens.

Men nej, jag tror inte det, och det beror just på att den svenska polisen har fått ett så välförtjänt dåligt rykte i alla läger. Det vore inopportunt att ge den större befogenheter. Den danska polisen har heller inte skördat några lagar med sitt agerande i lördags.

Positivt ändå att medierna ändå gjorde kravallerna till en bisak och den glada massdemonstrationen till det viktiga. Själv såg jag inte så mycket av den eftersom jag stod med ögonen i noterna men jag kände vibrationerna. Jo, det var en häftig upplevelse med en stor demonstration i en storstad: Förbluffande med alla dessa unga människor som hoppade och dansade runt till de gamla danska arbetarsånger som vi stod och körde.

Vi kan ju ha i minnet de personer polisen sydde in från demonstrationen, men i grunden var det en positiv upplevelse att bära med sig hem, och med det får vi väl sluta årets dialog. Blåsorkestern Röda Kapellet som i år firar 35 år bjuder på film och filmmusik på sin traditionella julkonsert den 12 december kl Platsen är Månteatern på Bredgatan i Lund. Det är en upprepning av succékonceptet från i fjor men med nytt innehåll. Musik från elva kända filmer spelas och samtidigt visas avsnitt ur filmerna för publiken.

Charlie Chaplin, som skulle fyllt år i år, har en särställning i filmhistorien. Och för många är Chaplin den struttande vagabonden. Därför visas en av hans många stumfilmer och till den spelar Röda Kapellet nyskriven stumfilmsmusik komponerad av Håkan Carlsson, Lunds kulturskolas rektor. Det blir alltså svensk urpremiär. Orkestern har från i höst en ny dirigent. Liksom i fjor presenterar cineasten Lennart Grankvist filmerna. Orkestern bjuder också in sina vänner till efterföljande fest i samma lokaler.

För självkostnadspris bjuds på mat buffé , dryck och dans. Dror Feiler är israelisk-svensk konstnär, musiker och kompositör. Spana efter Demokratisk Vänsters vägvisning. Glögg och pepparkakor serveras. Missa inte Moore Jag tillhör dem som uppskattar Michael Moore och har väl sett några av hans filmer. Som bekant är det analytiska eller förnuftsmässiga inte hans starka sida och några lösningar har han inte. Men han har en agitatorisk förmåga som bara tycks växa.

Resultatet är modern agit-prop med användande av filmens alla verktyg: Här finns förstås allt elakt och negativt som kan sägas om bankerna och Wall Street. Och här är de nostalgiska återblickarna på den gamla hemstaden Flint, Michigan, där den amerikanska drömmen blev till verklighet på talet, både genom bilarna och genom de som producerade dem. Nu manar Moore också fram Gud och Jesus och deras jordiska företrädare för att uttala sina domar över kapitalismen. Och tro det eller ej, men han slutar genom att uppmana oss att kräva bestämmande över våra arbetsplatser och om nödvändigt ockupera dem, varpå man får höra Woody Guthrie och Internationalen.

Hade det här varit, säg tidigt sjuttiotal, hade vi varit några hundra skrattande och jublande i salongen. Nu var vi så där tjugo. Resten sitter väl hemma och räknar på avdragen för hushållsnära tjänster eller navelskådar i identitetspolitiken. Till alla som har kvar lite lust att bli förbannad och glad: Conte D´Amour - demo 2 En demoföreställning om den romantiska kärleken från dess mörkaste sidor. Följs av seminarium om romantisk kärlek följande dag.

Plattform 12 december Upplev den samtida dansens variation! Blandat program, bar och mingel. Orientalisk Dansshow med Zhagareet! Kom och njut av värme och dansglädje under årets mörkaste månad! Tangopalatset 12 dec Läs mer. Pianisten Shan-shan Sun Palladium 13 dec Palladium 14 december Läs mer.

Såg ni inte Kvällspostens löp: Är det något klimatdebatten har lärt oss så är det att Ishavet inte är lika kallt som förr. I själva verket utlovas någon plusgrad och svag vind. Jag vill inte gå tillsammans med stenkastande huliganer. Men det finns lugna delar av demonstrationen. Och hotet om global uppvärmning är faktiskt så katastrofalt att en och annan sten känns befogad.

Inte orkar jag traska tre kvarts mil. Jesus sa nånting om detta. Men gå så långt du orkar. Förslagsvis från Christiansborg till Sundby kyrka. Förresten blir det kaos i trafiken. Man kommer inte över sundet. Underskatta inte den danska polisen! Med hjälp av den nya undantagslagen ska den nog få ordning på lymlarna. Det är mycket att ordna med såhär inför helgerna. Men klimatet är en ödesfråga inte bara för oss utan för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och deras efterkommande.

Dessutom är det trots valutakursen fortfarande fördelaktigt att köpa julsnapsen hos Irma, när man ändå är där. Ett giltigt argument för att inte demonstrera i Köpenhamn på lördag 1. Kan jag inte göra något annat i stället? Du kan klimatkompensera genom att a stänga av värmen den närmaste veckan se punkt 1 ovan , b gå med i ett klimatschyst politiskt parti, c sabba en stadsjeep.

Jag flyttade samma höst från Öjebyn i Norrbotten till Ulrikedal i Lund, litet snopen över att lämna Norrbotten i det ögonblick då stora saker hände där. Jag upplevde att den socialdemokratiska tidningen Arbetet var fientlig mot gruvstrejken. Jag gick i svaromål och fick en artikel publicerad där jag tror att jag hävdade att de högre lönerna för frontarbetarna motiverades av att arbetet i gruvorna var så hårt att de blev utslitna i förtid och att deras livstidslön således var lägre än andra yrkeskategoriers.

Jag var partipolitiskt obunden men aktiv i FNL-rörelsen. Jag var gift och hade två barn, 7 och 4 år gamla. Jag studerade kulturgeografi under ledning av Nils Lewan som uppenbarade många sanningar för mig. Vi var studenter som läste kursen; den stora explosionen beträffande antalet studenter pågick för fullt. Mitt hår började bli tunt över hjässan. Snön föll i november och låg i princip kvar till påsk. Jöns kom att användas som synonym till en stackare det vill säga en vanlig enkel människa i motsats till finare och mer välbeställda personer.

Historia Jöns sägs härstamma från Johannes som i Danmark blev Jens. Under och talen återfinns namnet Jöns bland de styrande, riddare och biskopar. Detta var den tid då de olika folken i norden genom samarbete och union sökte begränsa tyskarnas inflytande. Ärkebiskopen i Uppsala Jöns Bengtsson Oxenstierna Riksrådet och ståthållaren i Finland Jöns Knutsson Kurck Förnamnet Jöns hade således ingen negativ belastning under den sena medeltiden snarare tvärtom.

Jag frågar mig då vad som är bakgrunden till att namnet under talet blev en belastning. Den första förutsättningen borde vara att de som tillhörde de högre stånden i Sverige hade övergivit Jöns till förmån för andra modernare namn. Den nordiska unionen upphörde i sekelskiftet och Sverige och Danmark blev allt mer nationer med en stark centralmakt.

Under talet införlivades successivt flera danska landskap. I det fall uppgiften att namnet Jöns främst förekom i landskapen Skåne, Jämtland och Härjedalen kan detta tyda på att beteckningen Jöns också blev ett uttryck för en nedvärdering av den tidens nysvenskar! H C Andersson gav ut en rad sagor som alla tog upp brister hos oss människor och som alla hade ett budskap, en lärdom. Liknande användbara erfarenheter tar han upp i sagan om den fula ankungen och inte minst den alltid aktuella kejsarens nya kläder.

Bara ett litet barn vågar säga det alla ser, att kejsaren är naken och lurad. Sveriges förslag om ett uttalat EU-stöd till målsättningen att göra östra Jerusalem till palestinsk huvudstad förkastades vid förhandlingarna i Bryssel 7 och 8 december till förmån för den försiktigare skrivningen: Så heter det i uttalandet om en gemensam europeisk hållning som offentliggjordes tisdagen den 8 december. På andra punkter är uttalandet tydligare. EU-ministrarna fastslår att den palestinska staten ska vara sammanhängande och fungerande, vilket innebär att en del av Jerusalem måste ingå.

Strax efter det att dokumentet presenterats, kom ett uttalande från USA: Som alla tidigare regeringar förklarat beträffande denna fråga, måste Jerusalems status och alla liknande frågor lösas av parterna själva genom förhandlingar.

Talet om en oförändrad politik är olycksbådande. Vart har den politiken lett de senaste 40 åren? Israels utrikesminister Avigdor Lieberman jublar.

Fredsprocessen är inte som en IKEA-möbel. Det svenska initiativet är ett miserabelt misslyckande, säger Israels UD. Från det att förslaget läcktes för en vecka sedan tills det slutliga dokumentet publicerades på tisdagen var Israel och israeliska lobbygrupper mycket aktiva i ansträngningarna att stoppa eller oskadliggöra det. Vi accepterar inte någon ändring av års gränser som inte godkänts av båda parterna. Det gäller även Jerusalem. Den ohämmade ekonomiska expansionens tid är förbi, men de nya hållbara lösningar som behövs, har inte haft något särskilt gynnsamt klimat att växa i.

Nog borde ändå klimatkonferenserna kunna hjälpa till med att ersätta ett globalt rovdriftsklimat med ett globalt ansvarsklimat? Det blir alltmer uppenbart att livet på klotet kräver solidaritet och politiska lösningar, i stället för att var och en bara försöker maximera sin egen kortsiktiga profit. Det finns ingen osynlig hand som fixar klimatet åt privatekonomiskt inriktade aktörer. Klimatkonferenserna är praktiska övningar som kräver att gemensamt ansvar ska kunna gå att förverkliga.

Ekonomerna som delar ut Riksbankens pris till Alfreds Nobels minne har visat att de uppskattar ekonomisk teoribildning om hur man tar hand om gemensamma resurser. Om detta är ett tecken på att omvärderingar håller på att ske inom den ekonomiska forskningen eller om man bara sätter ett fuktat finger i vädret är väl svårt att veta. Även det politiska klimatet i konferensvärdlandet Danmark borde väl kunna förändras i rätt riktning?

När viktiga frågor får uppmärksamhet, så kan det knappast vara lika publikdragande att börja bråka med sina grannar, om de har slöja eller inte, eller är avvikande på andra exotiska sätt. Att Dansk Folkeparti vill profilera sej som klimatskeptiskt är fullt rimligt. Om människor tar de globala frågorna på allvar så framstår partiets nationella inskränkthet som just så tossig och mossig som den faktiskt är.

Bland de mer underhållande årliga politiska utspelen är Svenskt Näringslivs ranking av Sveriges kommuner. Utifrån faktorer som hur låg kommunalskatten är, hur mycket kommunerna privatiserat sin verksamhet och i vilken utsträckning lokala företagare anser sig ha blivit tillräckligt smorda av politiker och tjänstemän bedöms hur "företagsvänlig" kommunen är.

Gamla SAF Svenska arbetsgivarföreningen tycks på fullt allvar tro att Sveriges kommunpolitiker nervöst går och biter på naglarna inför denna årliga dom. Lund har visst klättrat några placeringar i år. Törs man våga gissa att detta kan ha lite att göra med en upplevd åsiktsgemenskap med det nuvarande borgerliga styret i kommunen? Men Lund befinner sig ändå som vanligt kraftigt distanserad av det skånska företagsundret Vellinge, som är näst bäst i Sverige enligt Svenskt Näringsliv.

Man frågar sig vilka framgångsrika företagare det egentligen är som tackar sin skapare att de finns i just denna kommun. Är det ägaren till Pizzeria Bella Dona i Höllviken? Eller möjligen bensinmacken Pump i Skanör? Konstigt att inte Ericson och Alfa Laval redan har uppfattat dessa signaler och flyttat sin verksamhet till detta skånska företagsparadis. Insvepta i blöt dimma går vi nedför Källbyvägen, hostande och snorande i lätt förkylningsfeber.

Vattenståndet i dammen har stigit. En stor flock bläsänder lämnar stranden och simmar ut i det trygga vattnet. Vi går rakt fram, över den gamla träbron upp mot Flackarp för att fortsätta förbi den svarta möllan och sedan återvända genom S: Då upptäcker vi något.

Något som inte fanns igår. En plattform grenslar stängslet väster om vägen. Man kan kliva upp till den på en liten trappa och sedan kliva ned på andra sidan. Där finns till och med ett trappräcke att hålla sig i. Allt i nytt, grönimpregnerat giftigt trä. Så vi kliver upp, stannar ett ögonblick på plattformen, och kliver sedan ned på andra sidan, ut i hagen. En lerig stig leder fram mot järnvägen. Ännu en plattform, över ännu ett stängsel.

Sen fortsätter vi under järnvägsviadukten upp mot åkerkanten. Vi ser stigen fortsätta västerut tills den försvinner i den vita dimman. Här är det mycket lerigt. Upprymda konstaterar vi, att det nu är möjligt att till fots nå Flackarps kyrkogård med dess hundraåriga träd liksom att fortsätta ända bort till det i dimma dolda Trolleberg.

Vi befinner oss högt över ån. Bortom ån blänker dammen och längre bort skymtar reningsverkets vita byggnader i dimman. Ett långt godståg passerar långsamt. Detta är, inser vi, en av Lars Jacobssons stadsträdgårdsmästare beträdor. Beträda - grönt skyddsområde längs strandkanten, cirka 10 meter brett.

När våren kommer ska vi vandra här. Och om det fryser kan vi göra det när som helst. Men just nu klibbar den sega leran tjock under fötterna, så vi vänder tillbaka. Snart kan vi promenera ända till Lomma. En flock stålblanka råkor sveper i samlad formering ner i hagen och börjar hugga i gräset med näbbar stora som potatishackor. Jag hörde Vänsterpartiets riksdagskvinna Rossana Dinamarca i en debattduell i radio med Jan Björklund om de senaste mätningarna vad gäller matematikkunskaperna hos svenska ungdomar.

Det var en glädje att höra henne. Hon var påläst och rapp i käften och det var första gången jag har hört någon få stopp på den folkpartistiske pratkvarnen till skolminister. Hans rutinmässiga debattklichéer föll bara platt till marken när han fick svar på tal. Ondsinta kommunister Men visst, det finns ett hat mot vänstern som yttrar sig också i skolpolitiken. På detta sätt blir det fler som är bidragsberoende och fler utan tillräcklig kunskap för att ifrågasätta den rådande ordningen.

Nog finns det ett väljarunderlag för Sverigedemokraterna. Gudarna ska veta att den socialdemokratiska skolpolitiken har haft sina brister, men faktiskt också betydande förtjänster. Till de senare hör tankarna att alla ska kunna ta del av abstrakta tankegångar och teoretiskt material, sådant som man behöver ha någon sorts tillgång till i vår tids samhälle. Om borgarna hade fått råda skulle sådant reserveras för deras egna barn på de teoretiska linjerna.

De blivande plåtslagarna och städerskorna kunde gott nöja sig med att kunna läsa och skriva och därefter läras upp i sina yrken. Osexiga ämnen Men jag har lust att bidra med egna erfarenheter från utbildning i teknisk-naturvetenskapliga ämnen. Jag vistades i slutet på talet en hel del på ett amerikanskt Ivy League-universitet med framstående datavetenskapsmän. Det som var slående var att deras doktorander nästan alla var indier eller kineser. Hur kom det sig? Jo, förklarade de, det var så att den amerikanska övre medelklassens barn, t.

De ville läsa teatervetenskap och journalistik. Själv har jag en dotter som undvikit matten på gymnasiet. De som ändå hade sinne för matte läste ekonomi med sikte på jobb i finansvärlden.

Javisst, mitt eget gamla ämne numerisk analys tycks sedan länge ha varit kungsvägen till räknandet på hedgefonder! När jag en gång skulle utbilda mig så saknade jag ju inte lust att ägna mig åt nöjesliv som litteraturvetenskap och ekonomisk historia.

Men jag visste ju att om man ville vara säker på att kunna försörja sig så skulle man läsa något som hade en materiell förankring och som säkert skulle komma att behövas, som naturvetenskap. Så blev det och jag har inte ångrat mig — de andra ämnena har jag ju haft kvar som nöjesliv. Och det hjälper inte att inget leder säkrare till arbetslöshet än utbildning till journalistik, teater och musik — det är lika fullt köer till de utbildningarna. Det är svårt att göra så mycket, men på en punkt borde det vara möjligt.

Det gäller själva utbildningen i teknik och naturvetenskap och matematik. Visst, det krävs en hel del slit som inte alltid är nöjesbetonad.

Men mycket skulle faktiskt kunna göras för att bryta isoleringen från resten av samhället. Teknikutbildningen skulle kunna ha mycket mer inslag av samhällsvetenskap och humaniora. Och studenterna skulle kunna meddelas att deras framtida jobb var helt öppna mot samhället och att deras utbildning därför borde spegla detta. Jag har ytterligare en sak att säga och det gäller just matematiken. Ämnet har i och för sig sina egna problem med en elitattityd där alla förr eller senare anses vara otillräckliga.

Sverige är inte precis ledande på området och jag tror att det hänger samman med den teorifientlighet som präglar vår tradition. Det är det praktiska och pragmatiska som gäller här och därför är det inom den sektorn just civilingenjörsutbildningen som är den mest prestigefyllda framför säg fysik, kemi eller biologistudier. Visst, ingenjörerna behövs i industrin. Men då och då är det också bra med folk som är särskilt tränade på att tänka.

Ja, det får vara mitt lilla spretiga bidrag till debatten. USA närmar sig Kina, som finansierar det ekonomiska underskottet. Europa närmar sig Ryssland, som förser EU med naturresurser. En politisk kontinentalförskjutning pågår. När plattorna kolliderar inträffar jordbävningar och vulkanutbrott. Per T har mycket att sörja över.

USA tycks svika Europa. President Obama ställer inte upp på alla Europas minnesdagar. Han kom inte till Berlin för att fira årsminnet av murens fall. Dessutom har Obama varit oartig mot Sarkozy och Gordon Brown.

Han satsar på stimulansåtgärder mot den ekonomiska krisen medan Europa satsar på sparande. Han skickar 30 man i Afghanistan medan Nato motvilligt skickar Förhållandet mellan USA och Europa nådde sin höjdpunkt för 50 år sedan.

Sedan har det gått utför. På talet förlorade presidenterna Johnson och Nixon det alltmer avskydda Vietnamkriget. Just det, det var mannen i glasburen som inte var på jobbet idag. Det är han som är asteroiden, den som just nu håller på att förpassa mig och min generation ut i de analoga kulisserna. Att metoo-kampanjen är höstens stora händelse är inget man kan ifrågasätta och blottläggandet av förhållandet makt-sexualitet tillhör vår tids intressantaste erfarenheter.

Och att vi alla denna höst — inte bara män, förmodar jag — legat och funderat innan vi somnat, på vad vi gjort och sagt som eventuellt kunnat vara stötande för det motsatta könet är också något man kommer att minnas.

Det som berört mig djupast av höstens alla vittnesmål är Jennifer Wegerups text om hur utsatt hon var som kvinna på Aftonbladets sportredaktion; sorgligt vilka svinerier hon utsattes för. Och har man som jag levt en del av sitt vuxna liv i skuggan av en våldtäkt min senaste roman, Natten undrar vem jag är , är ett sätt från min sida att bearbeta den vrede jag kände när jag förstod vad som hänt är det bara att tacka och ta emot för denna våg av vittnesmål.

Inte lika viktig men något att tänka på ändå. Jag var beredd på att få höra om mer svinerier. Men så visade det sig, när allt kom omkring, att hon aldrig hade utsatts för något på tågen.

Jag har aldrig ropat detta eller något liknande men kände samtidigt att den mannen kunde ha varit jag. Där är jag alltså inte med på tåget! Sedan är det också så, att när jag läser om allt som i första hand kvinnor råkat ut för känner jag inte riktigt igen mig. Som att det inte handlar om den värld jag levt i. Nej, jag ljuger inte. Jag är chockad över det massiva flödet av vittnesmål och tänker att anledningen till att jag inte känner igen mig i det kanske har att göra med att jag alltid varit frilans, som författare, och att det i hamnen nästan bara jobbade män och att det, när jag körde taxi, aldrig var tal om tafsande, varken från kundernas eller min sida.

Vi sa dessutom aldrig hora åt tjejerna i mitt gäng när jag var ung. Jag minns inte heller att vi tafsade på tjejer. Jag minns, så klart, att vi var oupphörligt besatta av det motsatta könet men att respekten för detta kön gjorde det omöjligt att ta tjejerna i skrevet eller i stjärten.

Har jag då aldrig själv kladdat på någon kvinna? Jag har varit mer än lovligt full ett antal gånger i mitt liv, vaknat upp på konstiga ställen flera gånger och kan därför inte med säkerhet säga att jag inte gjort det. Därför är det också så intressant med denna metoo-förhörslampa i ansiktet, hur den tvingar fram obehagligheter och konstigheter ur ens förflutna. Mig har den fått att minnas saker som jag faktiskt hade glömt: Och så minns jag, plötsligt, tre gånger när jag klappat till killar som jag ansåg uppträdde olämpligt mot kvinnor, vilka på olika vis stod mig nära.

Kanske hade det räckt med en skarp tillsägelse men, nej, jag ville slå. Viktigast av allt denna höst? Gör vi det kommer tsunamin av vittnesmål bara stärka oss och göra detta samhälle ännu bättre, ännu tydligare. Kanske kan det hela leda till ett bättre Sverige, det hoppas jag innerligen och förhoppningsvis utan att flirt- och kontaktviljan vid bardiskar och på fester inte blir lamslagen på det att det eviga begärsspelet mellan könen, och inom könen, kan fortsätta med oförminskad styrka — men med en tydligare respekt.

Jag går in i min tobaksaffär på Limhamn, JanTob, och märker att de börjat med nummerlappar. Jag tar en nummerlapp och upptäcker i samma ögonblick att folk likväl står i kö. Jag blir trotsig och börjar gå omkring i tobaken, ställer mig nära kassan en stund, sedan under teveskärmarna med travet, allt för att inte se ut som om jag stode i kö och när jag gör detta och samtidigt får en lätt känsla av att vara rebell inser jag det komiska i det hela: Jag besöker min dotter i Prag, där hon går på en filmskola.

Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet. Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, eller Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget. Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång.

Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren. Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land! Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth.

Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: Varför är det ingen som gör något? Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten.

Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet. Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord. Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock.

Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats. Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau.

När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag. Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera.

Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal.

Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: Varför vi hade det minns jag inte. Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag — one day! Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav.

Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer. Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker!

Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År — oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång! Den franske författaren Frédéric Dard var lite av ett skaparfenomen. Han spottade ur sig romaner under i stort sett hela sitt liv och är mest känd under pseudonymen San-Antonio, under vilken han skrev ! Han arbetade oförtrutet, varje dag, år ut och år in, och minst tre sidor om dagen var hans motto. En ytlig deckarförfattare, alltså?

Jag gjorde hans bekantskap, bara litterärt, nota bene, förra året och blev begeistrad. Det finns en lätthet i stilen, en underbar humor men också ett mörker och ett psykologiskt bråddjup som gör honom till en genialisk kriminalromansförfattare.

Utgivare är Nilsson förlag och serien Dard kommer att ingå i heter, helt kongenialt vad gäller Dard, Absint noir.

Jag kan inte annat än önska dig, käre läsare, 3-vlig läsning. Nya Tiders medverkan på årets Bokmässa har upprört många och lett till att vissa författare bojkottar årets mässa. Problemet, enligt min mening, är att det inte går att leda i bevis att tidningen bryter mot svensk lag. Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik.

Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska. Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag som ledstjärna. Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa.

Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade.

Protester mot organisationens närvaro? Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören? Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin.

Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari , Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök?

Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller? Det vore en logisk väg. Men jag tror inte på den.

Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister — så länge de håller sig inom lagens ram. Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar. Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt. NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, har sökt och fått demonstrationstillstånd i Göteborg den 30 september. Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt.

Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag. Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna. Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan.

Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut. Något för Erik Nord att fundera på. Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:.

Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna. Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt.

Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place. Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?! Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge.

Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på. Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den. Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka.

Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet?

Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden. Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque.

Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss!

Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog.

Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen. På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden. Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen.

Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas. När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker.

Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter. Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque.

De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen. Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet.

Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes. Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut.

Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag. Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar.

Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis.

Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.

Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for.

Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen? Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan. Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott!

Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge.

Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av? Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll.

Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml. Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm.

Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen.

Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.

Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen. Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går.

När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans. I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan.

Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag.

Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon. Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld.

Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut! Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis. Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present.

När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise. Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på.

Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt?

Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget.

Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera.

I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet. Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven.

Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska.

Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född.

Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag.

Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen.

Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv. I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof.

Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör. En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.

Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj.

Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta.

Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas!

Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt. Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom.

Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite.

Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk.

Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer. Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten. Annat än död, ondska och terror.

Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt.

Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien. En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg.

Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året.

Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark.

En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml.

Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz.

Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst.

Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt.

Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator.

De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget.

De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en! Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt.

För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus.

Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö.

Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna. Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner.

Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång.

De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal.

Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde. Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare.

Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin? Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt. Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel.

Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej.

Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta.

Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Detta är ett direkt resultat av privatiseringar och nedskärningar inom äldreomsorg och LSS. Hur fan kan man kola innan man har gjort rent ettor saj?! Sen öser Dummerjöns med hjälp av Uppdrag Granskning en hel hink gyttja över den stelt grinande miljöminister Andreas Carlgren, C, för hans satsning på motorvägar och bilism i strid med all miljökunskap. Det är lagar och politik som tar sin tid att hinna annika amour escort män escort homo, men praktiken lever ju och teorin kring copyleft och open source fortsätter att utvecklas. Men det som så mycket annat escort homo ängelholm thaimassage fs ju att sugas upp i gängse partifåror och alla tar till sig det, om än på lite skilda sätt.

Annika amour escort män escort homo

Beträda - grönt skyddsområde längs strandkanten, cirka 10 meter brett. När våren kommer ska vi vandra här. Och om det fryser kan vi göra det när som helst. Men just nu klibbar den sega leran tjock under fötterna, så vi vänder tillbaka. Snart kan vi promenera ända till Lomma. En flock stålblanka råkor sveper i samlad formering ner i hagen och börjar hugga i gräset med näbbar stora som potatishackor.

Jag hörde Vänsterpartiets riksdagskvinna Rossana Dinamarca i en debattduell i radio med Jan Björklund om de senaste mätningarna vad gäller matematikkunskaperna hos svenska ungdomar. Det var en glädje att höra henne. Hon var påläst och rapp i käften och det var första gången jag har hört någon få stopp på den folkpartistiske pratkvarnen till skolminister.

Hans rutinmässiga debattklichéer föll bara platt till marken när han fick svar på tal. Ondsinta kommunister Men visst, det finns ett hat mot vänstern som yttrar sig också i skolpolitiken.

På detta sätt blir det fler som är bidragsberoende och fler utan tillräcklig kunskap för att ifrågasätta den rådande ordningen. Nog finns det ett väljarunderlag för Sverigedemokraterna.

Gudarna ska veta att den socialdemokratiska skolpolitiken har haft sina brister, men faktiskt också betydande förtjänster. Till de senare hör tankarna att alla ska kunna ta del av abstrakta tankegångar och teoretiskt material, sådant som man behöver ha någon sorts tillgång till i vår tids samhälle. Om borgarna hade fått råda skulle sådant reserveras för deras egna barn på de teoretiska linjerna.

De blivande plåtslagarna och städerskorna kunde gott nöja sig med att kunna läsa och skriva och därefter läras upp i sina yrken. Osexiga ämnen Men jag har lust att bidra med egna erfarenheter från utbildning i teknisk-naturvetenskapliga ämnen.

Jag vistades i slutet på talet en hel del på ett amerikanskt Ivy League-universitet med framstående datavetenskapsmän. Det som var slående var att deras doktorander nästan alla var indier eller kineser. Hur kom det sig? Jo, förklarade de, det var så att den amerikanska övre medelklassens barn, t. De ville läsa teatervetenskap och journalistik. Själv har jag en dotter som undvikit matten på gymnasiet. De som ändå hade sinne för matte läste ekonomi med sikte på jobb i finansvärlden.

Javisst, mitt eget gamla ämne numerisk analys tycks sedan länge ha varit kungsvägen till räknandet på hedgefonder! När jag en gång skulle utbilda mig så saknade jag ju inte lust att ägna mig åt nöjesliv som litteraturvetenskap och ekonomisk historia. Men jag visste ju att om man ville vara säker på att kunna försörja sig så skulle man läsa något som hade en materiell förankring och som säkert skulle komma att behövas, som naturvetenskap. Så blev det och jag har inte ångrat mig — de andra ämnena har jag ju haft kvar som nöjesliv.

Och det hjälper inte att inget leder säkrare till arbetslöshet än utbildning till journalistik, teater och musik — det är lika fullt köer till de utbildningarna. Det är svårt att göra så mycket, men på en punkt borde det vara möjligt. Det gäller själva utbildningen i teknik och naturvetenskap och matematik. Visst, det krävs en hel del slit som inte alltid är nöjesbetonad.

Men mycket skulle faktiskt kunna göras för att bryta isoleringen från resten av samhället. Teknikutbildningen skulle kunna ha mycket mer inslag av samhällsvetenskap och humaniora.

Och studenterna skulle kunna meddelas att deras framtida jobb var helt öppna mot samhället och att deras utbildning därför borde spegla detta. Jag har ytterligare en sak att säga och det gäller just matematiken. Ämnet har i och för sig sina egna problem med en elitattityd där alla förr eller senare anses vara otillräckliga. Sverige är inte precis ledande på området och jag tror att det hänger samman med den teorifientlighet som präglar vår tradition. Det är det praktiska och pragmatiska som gäller här och därför är det inom den sektorn just civilingenjörsutbildningen som är den mest prestigefyllda framför säg fysik, kemi eller biologistudier.

Visst, ingenjörerna behövs i industrin. Men då och då är det också bra med folk som är särskilt tränade på att tänka. Ja, det får vara mitt lilla spretiga bidrag till debatten. USA närmar sig Kina, som finansierar det ekonomiska underskottet. Europa närmar sig Ryssland, som förser EU med naturresurser. En politisk kontinentalförskjutning pågår. När plattorna kolliderar inträffar jordbävningar och vulkanutbrott. Per T har mycket att sörja över.

USA tycks svika Europa. President Obama ställer inte upp på alla Europas minnesdagar. Han kom inte till Berlin för att fira årsminnet av murens fall. Dessutom har Obama varit oartig mot Sarkozy och Gordon Brown. Han satsar på stimulansåtgärder mot den ekonomiska krisen medan Europa satsar på sparande. Han skickar 30 man i Afghanistan medan Nato motvilligt skickar Förhållandet mellan USA och Europa nådde sin höjdpunkt för 50 år sedan.

Sedan har det gått utför. På talet förlorade presidenterna Johnson och Nixon det alltmer avskydda Vietnamkriget. Kriget ledde till dollarkrasch och nedgång i världsekonomin, inte minst i Europa. På talet stödde USA kuppen i Chile. Latinamerikas psykopatiska högerdiktaturer kunde alla räkna med USA: På talet finansierade USA Saddam Husseins åttaåriga krig mot Iran och försåg Irak med den giftgas som användes vid utrotningen av kurder i Halabja.

Samtidigt byggde USA upp talibanmakten i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen. På talet blev USA ensam herre på täppan och började agera Big Brother, ofta under globaliseringens baner, men med den förvrängda innebörden, att globalisering innebar att USA behärskade världen politiskt och ekonomiskt..

Då såg sig George Bush som Guds och västerlandets universella företrädare på jorden och tvingade fram ett illegalt krig mot Irak, vid sidan av det revanschistiska kriget mot Afghanistan, som inletts redan Samtidigt undergrävde han det internationella rättssystemet genom att legitimera tortyr.

Förra året sänkte George Bush världsekonomin. Det är inte konstigt att förhållandet USA - Europa blivit bottenfruset. Men han vände sig snarare till Kina och Stilla Havs-länderna än till Europa. Sorgen över den svalnade relationen mellan USA och Europa är djup bland de nostalgiker som mentalt aldrig lämnat perioden — Av hela sitt hjärta förnekar de det som hänt det senaste halva seklet.

Den stora alliansen Europa och Ryssland Immanuel Wallerstein ser världen i ett långsiktigt geopolitiskt perspektiv. Han upptäcker då en långsam process mot en bestående allians mellan Västeuropa och Ryssland.

Han urskiljer historiska steg i denna process. Under och talen fördes en stor debatt om gasledningar från Sovjetunionen till Västeuropa. Projektet stöddes av Tyskland, Frankrike och Thatchers Storbritannien.

I februari förenade Ryssland, Frankrike och Tyskland sina krafter i försöket att stoppa Irakkriget. För att konsolidera Rysslands länkar till Europa använder sig Putin av naturgasexporten. Sedan talet har debatten handlat om gasledningar från Ryssland och Centralasien till Västeuropa.

Gasledningen North Stream kommer som bekant att gå genom Östersjön. South Stream planeras gå från Ryssland via Svarta havet till Bulgarien. Där delar den sig i en nordvästlig gren via Serbien, Ungern och Slovenien till Österrike, och en sydvästlig via Grekland och Adriatiska havet till Italien. USA vill kringgå Ryssland och skaffa fram gas från Turkmenistan via en tredje ledning som kallas Nabucco. Men gasreserverna i Turkmenistan är begränsade, så i slutändan måste gasen komma från Ryssland, något som begränsar Nabuccos geopolitiska nytta.

I slutet av november kom Putin till Paris för att underteckna ett avtal med fransmännen om samarbete för att förverkliga gasledningarna North Stream och South Stream. Geopolitiska intressen överskuggar ideologiska skillnader som så ofta förr. De östeuropeiska länderna kommer troligen att anpassa sig. USA har mycket små möjligheter att bromsa den stora allians som närmar sig. Sverige är visserligen ingen före detta öststat, men har ju liksom Finland och Danmark nyligen erkänt den realitet som North Stream representerar.

Vi har en lång historia av krig och misstro i förhållande till Ryssland. Både Palme och Bildt har speciella relationer till de baltiska staterna. För något mer än ett år sedan tog Bildt ställning mot Ryssland i samband med Georgienkriget. Tyskland och Frankrike valde att dämpa konflikten. Finland har en särställning i förhållandet mellan Europa och Ryssland genom sin speciella historia.

Fram till var landet en integrerad del av tsarimperiet. Det vann sedan en villkorad frihet som det försvarade i två krig under andra världskriget. Efter fungerade det finska näringslivet som en sorts ekonomisk satellit till sovjetimperiet, samtidigt som Finland behöll sin politisk självständighet.

Fortfarande är de finska ekonomiska och politiska relationerna till Ryssland täta, vilket inte utesluter en hög grad av misstro, symboliserad av den starka finska armén. Immanuel Wallerstein är övertygad om att den framtida världsordningen blir multipolär och att en av de stora spelarna blir Europa-Ryssland. Inte så kul för Olsson och Bildt för vilka Ryssland är ett rött skynke. Den minnesgoda läsaren erinrar sig hur jag i VB nr 35 började tränga in i den borgerliga trafikpolitikern Knut Kardanos feberfantasier kring cyklister.

Fantasier av närmast hallucinatorisk art som är ett karaktäristiskt symptom för dem som drabbats av galna bilsjukan. Här fortsätter vandringen i Kardanos inre landskap. Cyklister hatar att köra rakt fram Bilister ska ju ha så raka och breda vägar som möjligt.

Den inser man om inte annat genom att beskåda hur bilvägar och gator för bilister faktiskt är byggda. Då talar jag självklart inte om medeltida gator. Men cyklister hatar att köra rakt fram, har Kardano fått för sig. Därför har han byggt ett ganska stort antal cykelbanor så att cyklisten, innan hon ska passera en korsande gata först måste göra en graders sväng till höger, för att sedan när gatan väl är passerad göra en motsvarande sväng till vänster.

Denna avsky mot att färdas rakt fram delar cyklisterna för övrigt med gångtrafikanter, menar Kardano. Kardanos vilja att svara mot cyklisternas behov av att köra så slingrigt och krokigt som möjligt kommer också till uttryck vid tillfarterna till en del s k gång- och cykeltunnlar som egentligen borde kallas biltunnlar, eftersom de tillkommit för att biltrafiken ska kunna fortsätta köra snabbt och ostört och inte hotas av de farliga fotgängarna och cykliserna.

Ett praktexempel på detta är biltunneln längs Dalbyvägen den under motorvägen vid trafikplats Gastelyckan. Cyklister som färdas österut bereds där genom Kardanos försorg njutningen att först svänga grader till höger, därefter i kraftig nerförsbacke ta en hårnålskurva till vänster, för att när de från mörkret i tunneln kommer ut på andra sidan ta en hårnålskurva till höger — denna gång i kraftig uppförsbacke — för att slutligen göra en gradersväng till vänster.

Man kan jämföra med förutsättningarna för bilisterna att passera över motorvägen: Cyklisternas behov av att bromsa in, stanna och till och med att ibland kliva av cykeln under sin färd är närmast omöjligt att tillfredsställa, tror Kardano.

Och han hävdar att han gör så gott han kan. Och nog har han lyckats … Han har bland annat därför sett till att ett stort antal gupp anläggs längs cykelbanorna. Ibland är det relativt låga men tvära upphöjningar, ibland är det rejäla gupp. De gupp som ger cyklistens älskar allra mest, tror Kardano, är de som han byggt på ställen där delar av trottoaren nödtorftigt maskerats till cykelbana.

En cyklist som kör genom sådana gupp se till exempel upphöjningarna i cykelbanan längs Thulehemsvägens norra del i någorlunda god fart riskerar att flyga av cykeln — det ger cyklisten maximalt nöje, anser Kardano.

Andra element i Kardanos hinderbanor, förlåt, cykelbanor, är en raffinerad rörkonstruktion, kallad Cykelsaxen jämför rävsaxens verkningssätt. Cykelsaxarna är inte särskilt vanligt förekommande, men desto mer efterlängtade av cyklisten när de väl dyker upp. De ser ut så här: Kardano älskar att studera cyklisters beteenden vid forcering av dessa hinder.

Lyckligast blir han när en cyklist med bred last på pakethållaren fastnar och får rycka, slita och dra i såväl last som fordon för att komma loss. Cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar I Kardanos föreställningar om cyklisters kynne ingår den fasta övertygelsen att cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar. Har cyklisten dessutom lyckats åstadkomma ett pipande ljud genom knapptryckningen så vet cyklistens resetillfredsställelse snart sagt inga gränser.

Denna tryckapåknappen glädje delar cyklisten fullt ut med fotgängarna i Kardanos värld. Den vänlige och tillmötesgående Kardano har sett till att det finns rikligt med knapptryckartillfällen i vägkorsningar och liknande. Bilister, anser han, har varken tid eller lust till sådana här barnsliga förnöjelser. Vad som kan synas vara en av de allra märkligaste av de föreställningar som dyker upp i Kardanos huvud p g a galna bilsjukan är den att cyklister aldrig, aldrig någonsin har bråttom.

Bilister är en helt annan art av människosläktet, homo automobilicus. De har alltid, alltid bråttom — och hela samhällsbyggandet måste avpassas efter detta släktes behov. Men detta ämne är värt en alldeles egen graderssväng i Kardanos feberanfrätta hjärnvindlingar. I samband med att kommunstyrelsen antog handlingsplan för centrumutveckling beslutades om en markanvisningstävling för kvarteret Galten mellan Bankgatan och Råbygatan.

I inbjudan framgår att delar av Vårfruskolans skolgård skall omfattas av en framtida exploatering av kvarteret. Skolgården kommer att krympa genom att de enda delar som idag inte är asfalt bebyggs. Det enda som förutsätts kompenseras är den lilla fotbollsplanen. Som en följd av kommunstyrelsens beslut planeras delar av skolgården att stängas av redan 11 januari för att möjliggöra exploateringen.

Vårfruskolan skolgård är redan idag alldeles för liten i förhållande till barnens behov. Denna studie har tagits fram av Stadsbyggnadskontoret, Tekniska förvaltningen och Serviceförvaltningen samt Barn och skolförvaltningen Lunds stad. En norm för skolgårdars storlekar är 45 kvadratmeter yta per barn. Vårfruskolan har idag 24 kvadratmeter och antalet barn prognostiseras att öka kraftigt. Det naturliga hade varit att skolgården istället utökas och blir en del av en attraktiv offentlig parkmiljö.

Exploateringen av kvarteret för bostäder och butiker borde rimligen inskränkas till de delar som idag används som bussterminal, de hårdgjorda ytorna närmast Bankgatan. Kommunstyrelsen fattade det olyckliga beslutet utan någon som helst samråd med skolan och utan att skolans situation på något sätt belystes i underlaget. Här finns ett allvarligt demokratiskt underskott: Barnens behov har inte vägts in i beslutet. Klostergården på lördag den 5 december klockan 10 till Sälj julklappar och köp julklappar!

Så kan Du rädda julen. Bord utdelas utanför Kultur och Fritids lokal mitt emot coop från klockan 9. Thursday, 10 December , Änglar — finns dom? Caroli Kyrka 5 dec kl Nils Petter Molvaer live Babel lördag 5 december.

I en insändare på Sydsvenskans lundasidor den 3 december hävdar två miljöpartister, Cecilia Emanuelsson och Rolf Englesson, att MP föreslår att Lunds kommun ska införa en klimatinvesteringsfond. Kommunens förvaltningar som släpper ut klimatgaser i sin verksamhet ska för sina utsläpp betala en avgift till en fond.

Ur fonden kan förvaltningarna sedan söka pengar för att göra investeringar i som nedbringar utsläppen, det är grundtanken i förslaget. Fonden skulle ge kommunens förvaltningar dubbla incitament för att minska koldioxidutsläppen. Dels skulle förvaltningarna sträva efter att minimera sina avgifter till fonden, dels skulle medel tillgängliggöras för klimatkloka investeringar. Det är ett utmärkt förslag. Det är så utmärkt att de fyra rödgröna partierna lämnat in en gemensam motion i ärendet.

Den lämnades in i juni i år. Så det är alltså inte enbart ett MP-förslag, vilket insändarskribenterna inte aktar för rov att ge sken av. Ulf Nymark , Demokratisk Vänster. Strofen ur Battle Hymn of the Republic handlar om Nords förstärkningar i det amerikanska inbördeskriget. Abraham är förstås president Abraham Lincoln. Han vann kriget och mördades sedan.

FNL besegrade dem i Tet-offensiven i februari och presidenten ställde inte upp för omval. Nato lovar att ställa upp med ytterligare Den 9 december reser Obama till miljökonferensen i Köpenhamn.

Sedan fortsätter han till Oslo för att motta fredspriset. Den 18 december kl. Nytt är att de avgår från Lund C och inte kör in till centralstationen i Malmö, som har ont om spår under ombyggnaden. Malmöbor som vill med får bege sej till hållplatsen Persborg. Helt nytt är dock detta inte.

Första maj var i Lund en märkesdag inte bara för arbetarrörelsen. Den dagen började det nämligen köra ett tåg Stockholm—Trelleborg som hade anslutning till postbåten mot Sassnitz, och i Lund vek tåget in på vad som idag kallas Tetrapakspåret och fortsatte via Staffanstorp och Svedala till Trelleborg, helt undgående Malmö. Det var tyska gäster med på invigningsturen och frukostservering hade ordnats i överklassväntsalen klass I och II på stationen i Lund. Därmed vad Lund indraget i det stora europeiska sammanhanget, och följande år deltog Lund—Trelleborg järnvägs styrelseordförande och trafikchef på den europeiska tidtabellskonferensen i Nice.

Vilket från redaktör Waldemar Bülow i Folkets Tidning föranledde kommentaren: Framför allt komma de internationella representanterna att där göras uppmärksamma på vikten av att rätta den europeiska tidtabellen efter förhållandena i Käflinge så att Lundaboarna till nästa år ditkomma en minut för tidigt i stället för en minut sent till uppgående morgontåget.

Och även denna gång hotas med en återgång till Malmö när Citytunneln öppnas om ett år. Men låt oss till dess glädjas över Lunds upphöjelse. Och varför inte ta tåget till Berlin?

Det är en spännande stad. Den 3e december i år är det 25 år sedan giftkatastrofen i Bhopal ägde rum. Amnesty Internationals Lundaavdelning markerar årsminnet med en manifestation på Stortorget lördagen den 5e december.

Tidigt denna ödesdigra decembermorgon, , vaknade människorna som bodde runt Union Carbide's kemikaliefabrik i den centralindiska staden Bhopal av svidande ögon, hostningar och en känsla av att något var fel.

Känslan bedrog dem inte. Tusentals människor dog som en direkt följd av olyckan, och mer än 20 har dött i sviterna. Än idag föds fler missbildade barn i Bhopal än någon annanstans i Indien. Kvar på fabriksområdet där Union Carbide's faciliteter byggnader en gång låg står nu ruiner. Gift ligger kvar i marken, i direktkontakt med grundvattnet. Eftersom företaget, sedemera uppköpt av Dow Chemicals, så lyckosamt bevarat sina företagshemligheteter vet ingen vilka ämnen som faktiskt läcker. Katastrofen i Bhopal väckte till liv var starten på en av Indiens starkaste och mest långlivade solidaritetsrörelser, som efter 25 år fortfarande är aktiv.

Man arbetar såväl med opinionsbildning som med projekt för de efterlevande i Bhopal, projekt som ofta aktivt motarbetats av politiker på stats-och delstatsnivå. De officiella reaktionerna har ofta drivits av rädsla att skrämma bort utländska direktinvesteringar, snarare än omsorg om medborgares liv och hälsa.

Inom Amnesty Internationals Lundaavdelning vill vi visa vårt stöd för Bhopalrörelsen. Bhopalkatatrofen och det sätt den hanterats på är ett flagrant brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, som rätten till liv och rätten till hälsa. De regler som gäller för västerländska multinationella företag måste gälla oavsett i vilket land dessa företag verkar. Individer vars mänskliga rättigheter har kränkts av företag måste kunna lita på rättstatens beskydd.

Företag inom utvinningsindustrin måste underläggas krav på investeringar i sina anställdas säkerhet, och anställda och de som bor i närheten av fabriker måste få möjlighet att göra sin röst hörd när de viktiga besluten fattas. En hållbar fred förutsätter att Jerusalem får status som huvudstad i två länder. De palestinska institutionerna i Jerusalem måste öppnas igen. Den israeliska regeringen måste upphöra med diskrimineringen av palestinier i östra Jerusalem.

EU kommer inte att acceptera några av de förändringar Israel har genomfört beträffande års gränser såvida inte den Palestinska myndigheten godkänner dem. EU välkomnar premiärminister Salam Fayyads förslag om att ensidigt utropa en palestinsk stat och kommer vid lämpligt tillfälle erkänna den.

Han har skrivit att Storbritannien och Frankrike stöder det svenska förslaget medan Tyskland, Spanien och Frankrike är obenägna att ställa upp på Israels sida. Bedömare menar att det inte finns någon möjlighet att hindra EU från att kräva en delning av Jerusalem. Uttalandet kommer att underlätta för palestinierna att återuppta förhandlingar med Israel tack vare garantierna för en palestinsk huvudstad i Jerusalem. Barak Ravid i Haaretz 1 december Kommentar Det svenska förslaget utgör ett bestämt stöd för de viktigaste principerna för en fredlig lösning av konflikten i Mellanöstern, principer som sedan lång tid fastlagts i olika FN-resolutioner.

President Obamas mellanösternpolitik har gett förutsättningarna för initiativet. Genom att EU ställer upp på samma sida som Obama ökar kraften i fredsansträngningarna. Man får anta att det är Bildt som formulerat förslaget. I Sveriges Radios lördagsintervju uttryckte biståndsminister Gunilla Carlsson skarpare kritik än någonsin tidigare mot att Israel bombat och sprängt biståndsanläggningar, bekostade med hundratals miljoner svenska skattemedel. Men det återstår förstås att se vad utrikesdebatten i EU om en vecka faktiskt kommer att leda till.

Tisdagen den 2 december skickade oppositionsledaren Tzipi Livni , utrikesminister i den regering som beslöt invadera Gaza, ett brev till Carl Bildt. I brevet vädjar hon till honom att avstå från att lägga fram förslaget att dela Jerusalem. Samma dag gick det israeliska utrikesdepartementet till hårt angrepp mot Bildt och Sverige. Vädret är som det är, på TV snackas det ishockey och snart börjar skidskyttesäsongen.

Det är just den sortens deprimerande bakgrund man behöver för ett kåseri. Skulle inte det räcka kan man ta till en fredspristagare som satsar allt mer på ett krig som inte kan vinnas. Det är strukturerna, stupid Alltså, Obama är ju en utomordentlig person, kunnig, välformulerad och fylld av de bästa avsikter både för sitt eget land och andras.

Problemet är att det inte räcker. Han gör så gott han kan: Det kommer de väl inte att få, men det han säger lugnar både till vänster och höger. Men problemet är att det hjälper inte med aldrig så goda och välmenande beslutsfattare. Jovisst, det är mycket bättre än med sådana som Bush, men det avgörande är att det är strukturerna som bestämmer.

Obama kan inte handla annorlunda även om han personligen skulle vilja göra det. Alltså ska det på ett och halvt år dödas ytterligare något tusental människor i Afghanistan — de flesta afghaner, men också en del amerikaner, britter och danskar och kanske t. Det är vad Obamas skickliga politiska kompromiss kostar. Småländsk vodka mm Nej, låt oss gå till vardagens små nyheter.

Hembränt förresten, är det rätt ord för en sådan industriell skala? Det är ungefär lika missledande som när man läser reklam för Pågens familjebageri. Men lite stolt kan man vara också för att denna traditionella näring ändå lever vidare. Den har ju förklarats vara döende så länge nu, helt enkelt utkonkurrerad. Men i Småland är man inte dum. Man strukturrationaliserar, slår ihop små olönsamma enheter till en större mera slagkraftig.

Kapitalkrävande säkert, visst, redan Marx förutspådde ju kapitalkoncentrationen. Om vi fortsätter på köpenskapsspåret vill jag berätta att jag på TV såg ett litet nyhetsinslag om hur folk försökte spara pengar i dessa svåra tider, t.

Alltså ungefär som man i Värmland åker till Norge och köper ris och socker och som vi här förr köpte ost i Danmark. Nu var det en dam på en Stockholmsgata som tillfrågades och som sa att visst, hon och hennes man åkte till Bangkok och sparade pengar på så sätt.

Jo, det var kläder de köpte. Jag kan tänk mig att det finns folk i landet som efter att ha sett ett sådant inslag inser att de nog har blivit lurade. Eller så vänder man det inåt och säger att det är bara att inse att det finns människor som är smartare än man själv och att det kanske ändå är bäst att de får fortsätta leda landet. Lokalt Men det här ska ju vara en lokal krönika, t.

Och då ska det väl handla om principer och inte om personer. Men nu läste jag i Sydsvenskan om Tove Klette som just beslutat sig för att i nästa års val ställa upp igen för fp i kommunfullmäktige som kommunalråd. Fru Klette förklarar att hon fortfarande tycker det är roligt med politik. Nästa år fyller hon 71 och på frågan om inte det är för gammalt svarar hon lika elegant som förutsägbart: Då är vi som klokast och vackrast, då kombinerar vi erfarenhet med aptit på livet.

Nej, det är inte åldern som är problemet med fru Klette. Vi är en del som har sett henne sedan hennes debut i politiken och som har fascinerats av hennes politiska stil. I sak är hon benhård och följer strikt den borgerliga partilinjen.

Hon skulle lika gärna kunna vara moderat och då menar jag de gamla moderaterna, inte de nya. Men i diskussion, i sina debattupplägg är det en helt annan visa.

Då är hon allas vän, den som bryr sig om barn, gamla och gärna också medelålders och naturligtvis särskilt de hemlösa. Det är bara det att den omsorgen brukar hon tycka att den bäst utövas med den borgerliga restriktiva linjen, med låg kommunalskatt. Men visst, hon håller med den som hon sist har talat med och ömmar för alla och envar. Det har gjort henne till en röstmagnet för folkpartiet. A narrow escape På kommunfullmäktige i förra veckan visade hon upp en variation på temat. Det gällde en motion från Hanna Gunnarsson v om att ungdomstinget skulle fungera som resmissinstans för kommunen i ungdomsfrågor, en ganska blygsam och som man kunde tro okontroversiell fråga.

Jo, sa kommunalrådet Klette, det hade hon kanske instämt i om det hade varit så att förslaget hade kommit från ungdomstinget själv. Det fick den råe Mats Olsson v att säga att enda felet med motionen var väl att den kom från fel parti. Hur som helst så fann sig efter hand fru Klette ganska isolerad i debatten, det drog liksom en kall vind genom salen, och hon insåg att det skulle se illa ut om borgarna var så avoga i en enkel ungdomsfråga. Nu var god råda dyra och lösningen blev att Tove Klette begärde att debatten skulle ajourneras i fem minuter, man antar för interna borgerliga överläggningar.

Så blev det och efter pausen återkom hon och begärde återremiss, alltså uppskjutande till nästa sammanträde. Och med sitt soligaste leende och varmaste tonfall försäkrade hon så att motionen nu skulle behandlas i positiv anda. Det var som att det hela rundades av med att Hanna fick en uppmuntrande klapp på huvudet.

Tove Klette hade gjort det igen. Frågan är dock om man själv klarar av att höra henne i fyra år till. Ute på landet låg en gammal gård. En herreman hade två söner som var så kvicka att hälften hade varit nog Båda tänkte fria till prinsessan som skulle gifta sig med den som kunde tala bäst för sig. Den tredje brodern räknade ingen med. Men han ville följa med. De båda äldre bröderna hade hästar, men Dummerjöns fick nöja sig med en get.

Titta vad jag hittade! Han höll upp en död kråka. Vad ska du med den? Den ska jag ge kungadottern. Sen hittade Dummerjöns en söndrig träsko och till slut lite gyttja som han stoppade i fickan.

Alltihop tänkte han ge prinsessan. När de kom fram till slottet förstummades de kvicka bröderna av spänningen. Duger inte, sa hon Sen kom Dummerjöns in.

Varför är här så varmt? För att jag steker kycklingar, sa prinsessan Då kan jag väl få min kråka stekt. Det går mycket bra, men jag har inget att steka den i. Men det har jag, sa Dummerjöns och tog upp träskon och la kråkan i den. Det räcker till en hel måltid, sa prinsessan. Men var ska vi få såsen ifrån? Den har jag i fickan. Jag har så mycket så jag kan spilla lite. Och så hällde han lite gyttja på golvet. Det tycker jag om, sa prinsessan.

Här finns tre skrivare och en ålderman, fortsatte hon. De skriver upp allt vi säger. Då måste jag ge åldermannen det bästa!

Det var fint gjort, sa prinsessan. Det skulle jag vilja lära mig. Så blev Dummerjöns kung, fick en hustru och en krona och satt på en tron, det läste vi i åldermannens tidning — men den är inte att lita på. H C Andersens saga är mångtydig , därför är den användbar.

Barn brukar uppskatta den, i synnerhet när Dummerjöns kastar gyttja. Många kloka människor heter Jönsson. Reidar Jönsson, till exempel, som skrev Mitt liv som hund, om livet i ett glasbrukssamhälle, Bodil Jönsson, som bistår funktionshindrade med avancerad teknik och tänker om tid här i Lund, Gabriel Jönsson som diktade om Ven och Skåne och förstås L-A Jönsson som medarbetar i Veckobladet.

Gunnar Stensson Gyttjekastning Idag kastar Dummerjöns, trots släktskapet, en handfull gyttja på Gunnar Jönsson, S, byggnadsnämnden, för att han tvingat igenom en miljödestruktiv byggplan för bup-området i S: Sen öser Dummerjöns med hjälp av Uppdrag Granskning en hel hink gyttja över den stelt grinande miljöminister Andreas Carlgren, C, för hans satsning på motorvägar och bilism i strid med all miljökunskap.

Slutligen kastar Dummerjöns socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, M, med hull och hår i en gyttjepöl för hennes jakt på utförsäkrade sjuklingar.

Sen återvänder han till sin prinsessa. Bland annat varnar de för handelsprotektionism, särskilt om den skulle yttra sig i koldioxidskatt på de produkter som exporteras från tillväxtländer till i-länder.

Motivet för en sådan skatt skulle vara att skydda i-ländernas koldioxidintensiva industrier som på grund av kostnader för sina utsläpp hamnar i en försämrad konkurrenssituation i förhållande tillväxtländernas företag som slipper sådana pålagor. Följden blir ökad utlokalisering av företag till låglöneländer och ökad arbetslöshet i i-länderna.

Man kan dock tänka sig en form av koldioxidskatt på import från låglöneländer som inte ensidigt gynnar i-länderna. Enligt denna modell skall de medel som flyter in på grund av koltullen inte gå till det importerande landets statskassa utan i sin helhet återföras till det exporterande landet. Men inte till de exporterande företagen utan till fonder som är avsedda för investeringar i infrastruktur och grön teknik. Om nivån på koltullen anpassas så att de importerande länder spenderar lika mycket pengar på importen som tidigare skulle det kunna innebära att de exporterande länderna faktiskt får större ekonomisk behållning av sin export än tidigare.

Produktionsvolymen i deras företag med höga koldioxidutsläpp skulle minska liksom vinsterna i de företagen. Vinster som i stor utsträckning gått och går till ägare i i-länderna. För i-länderna skulle en sådan returnerad koltull medföra mindre risk för utlokalisering av företag till låglöneländer.

Den negativa sidan är minskad konsumtion och därmed något lägre levnadsstandard. Men de biljoner kronor i stöd till u-länder som nu diskuteras i samband med klimatöverenskommelserna kommer ändå att i någon form drabba konsumenterna-skattebetalarna i väst.

Man kan se den här skisserade koltullen som en del av detta stöd. Ett sådant projekt skulle också kunna ge en signal till de växande medelklasserna i tillväxtländerna.

Vi i väst sänker vår levnadsstandard genom att konsumera mindre av produkter som är skadliga för miljön och som överutnyttjar ändliga resurser. Vi sänker och ni höjer — låt oss mötas på en nivå som är förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.

Lundgren och Radetzki anser att man nu inte skall ställa upp extrema mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. Man undrar då vad som kan vara värre än att jorden blir obeboelig för människor. Man känner igen resonemanget från Björn Lomborg. Hans panel av ekonomer, där det lär ingå Nobelpristagare, har räknat ut att en global koldioxidskatt som är tillräcklig för att medföra den minskning av koldioxidhalten i atmosfären som krävs för att förhindra en klimatkatastrof, skulle medföra att världens BNP skulle bli 14 procent lägre än i dag.

Lomborgs slutsats är att vi inte har råd till detta. Man skulle också kunna dra en helt annan slutsats - för att förhindra en klimatkatastrof så är vi tvungna att krympa den ekonomiska aktiviteten i världen. Vi behöver följaktligen en nolltillväxtekonomi. Gunilla Hansson påpekade inledningsvis att Riksbyggen kommit in i processen på ett sent stadium, sommaren , såvitt hon kunde minnas.

Då var planen för bup-områdets utbyggnad redan tagen. Till följd av överklaganden vann den inte laga kraft förrän i december Den är alltså relativt gammal och var föråldrad redan när den togs.. Bygget startar då Riksbyggen avser att uppföra två av planerade fem trevåningsvillor med många lägenheter längst i söder och ett radhus på västra sidan av området, den som vetter mot S: Det är den del av bup som ligger längst bort från den befintliga bebyggelsen som exploateras.

Hela bygget kommer att ta cirka fem år och Riksbyggen kommer at arbeta flexibelt. I sin inledning beskrev Byalaget sin positiva inställning till bostäder i bup-området. Givetvis antog man att bebyggelsen skulle begränsas till området innanför de omgivande vallarna. Ståndpunkten framfördes till byggnadsnämndens dåvarande ordförande Gunnar Jönsson redan vid medborgarstämman i Klostergården Han hummade då välvilligt.

Hade han den gången tagit byalagets synpunkter ad notam hade en massa administrativt och politiskt arbete de närmaste fyra åren undvikits.

Pilevallarna skulle således schaktas bort och bebyggelsen svälla ut över både ängen norr om bup-området och brukshundklubbens fält. Trots att kommunfullmäktige beslutat att utbyggnaden skulle omfatta bostäder visade det sig senare att planen omfattade bostäder. Oavsett detta äger den nu laga kraft. Det framgick att Gunilla Hansson delade några av Byalagets åsikter.

Enligt planen anordnas parkeringsplatser för alla lägenheter i markplanet inne i området mellan husen. I värsta fall dras på det sättet bilar in i området. Mark som kunde ha blivit grönområden för barn och boende tas i anspråk för bilar. Trafiken till och från området blir tät morgnar och eftermiddagar.

Tanken framfördes att bygga ett parkeringshus utanför området eller i närheten av Källbybadet så att bilarna inte behövde dras in mellan husen. Marken borde i stället upplåtas åt de boende. Byalaget föreslog Gunilla Hansson att kontakta Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden beträffande parkeringsplatserna och trafiken.

Gunilla Hansson var tveksam. Planen hade ju trätt i kraft. Nilla Bolding, V-representant i Byggnadsnämnden, menade att det inte finns anledning till oro. Gunilla Hanssons synpunkter skulle säkert vara välkomna bland politikerna. Enligt planen ska fyravåningshus uppföras intill den befintliga bebyggelsen i norr. Det är en av planens mest kontroversiella delar. Vintertid när behovet av sol är som störst kommer husen i Regnbågskvarteret i skuggan, påpekade Ingar Kerstensson, en av de drabbade.

Fyravåningshusen flyttas längre ner i området och ersätts med lägre hus. Gunilla Hansson framhöll att planen var flexibel och att Riksbyggen var angelägen om att undvika grannkonflikter. Det dröjer flera år innan exloateringen närmast den nuvarande bebyggelsen äger rum. Finansieringen skall ske genom att man successivt säljer lägenheter.

Tillsammans konstaterade byalaget och Gunilla Hansson att inga förskolor eller annan service planeras. Man hoppas kunna använda de som finns att tillgå i S: Trots olösta problem och kvarstående konflikter var diskussionen öppenhjärtlig och optimistisk.

Kontakterna mellan Byalaget och Riksbyggen kommer att fortsätta. Gunnar Jönsson, S, fastslog att planen äger laga kraft och således inte kan ändras. Jörgen Jörgensen, FP; kritiserade planen men instämde i att planen var fastlagd. Jag påpekade att det var möjligt att Riksbyggen skulle komma att föreslå förändringar eftersom planen var gammal och konventionell.

Stämmans ordförande Annika Annerby Jansson, M, menade, att det blir mycket intressant att se hur byggnadsnämnden hanterar eventuella ändringsförslag från Riksbyggen. Också i en annan fråga hade Byalaget viss framgång. Stadsträdgårdsmästare Lars Jacobsson gjorde en fin beskrivning av södra Lunds grönområden från stadsparken till Höje å.

Beträffande det gröna stråket från stadsparken till ån som hotas av planer att förvandla det till en transportgata för bussar och lastbilar menade han att det är fullt möjligt och klart önskvärt att det skall bestå. Den 17 december Inga kommentarer: Skicka med e-post BlogThis! VB Nr 40 - Läs mer Hela kulturcentralens program. Julevangeliet enligt Koranen av Gunnar Stensson.

Ett resultat att vara nöjd med? Strövtåg i det feodala av Gunnar Stensson. Görings julförberedelser av Gunnar Stensson. Kampen för ett annat Israel av Kajsa Theander.

Den 17 december 1 kommentar: Den 10 december Inga kommentarer: VB Nr 39 - Dror Feiler om Kampen för ett annat Israel. Om den judiska fredsrörelsen i och utanför Israel. Läs mer Plattform 12 december Upplev den samtida dansens variation!

Läs mer Orientalisk Dansshow med Zhagareet! Palladium 14 december Läs mer Hela kulturcentralens program. Fem ogiltiga argument för att inte demonstrera i Köpenhamn på lördag av Grr. Ett årsminne av Gunnar Stensson. Mer om Jöns av Lars-Anders Jönsson.

Vi är nog många som fastän vi är vuxna borde öppna, läsa och begrunda dessa sagor. Jerusalem huvudstad i både Palestina och Israel av Gunnar Stensson. Ett nytt klimat på väg? Svenskt Näringsliv rankar av Mats Olsson. Stigfinnare på beträdan av Gunnar Stensson. Om de dåliga matematikkunskaperna av Lucifer. I Knut Kardanos huvud. Del Två av Ulf N. Så vill cyklister ha det! Barnen i centrum av Mats Olsson.

Skrivelse till kommunstyrelsen och dess ordförande Mats Helmfrid I samband med att kommunstyrelsen antog handlingsplan för centrumutveckling beslutades om en markanvisningstävling för kvarteret Galten mellan Bankgatan och Råbygatan.

Den 03 december Inga kommentarer: VB Nr 38 - Läs mer Änglar — finns dom? Läs mer Nils Petter Molvaer live Babel lördag 5 december. Läs mer Julkonsert S: Lär av Krugman, Reinfeldt Stora offentliga investeringar i trafik och miljö löser både den ekonomiska krisen och klimatkrisen.

Reinfeldt sänker skatten i stället för att investera. Det är motsatsen till vad nobelpristagaren Paul Krugman rekommenderar. Klimatinvesteringsfond — en utmärkt idé. Lund—Berlin av Gunnar Sandin. Bhopal - katastrofen som inte tar slut av Amnesty Internationals Lundaavdelning. Ingen regering kan förhandla bort sina medborgares mänskliga rättigheter. EU erkänner Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat av Gunnar Stensson.

Barak Ravid i Haaretz 1 december Kommentar Det svenska förslaget utgör ett bestämt stöd för de viktigaste principerna för en fredlig lösning av konflikten i Mellanöstern, principer som sedan lång tid fastlagts i olika FN-resolutioner. Den 03 december 1 kommentar: November song av Lucifer. Dummerjöns av Gunnar Stensson. U-vänlig koltull av Erik Kågström. Från Klostergården av Gunnar Stensson. Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening.

Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk.

Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år.

Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml.

Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm.

Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan.

Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne. Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.

Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen.

Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går.

När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans. I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan.

Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag. Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine!

Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon.

Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld. Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut!

Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis. Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig.

Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise. Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på.

Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt?

Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget. Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera.

I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet.

Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten.

Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset.

När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin. Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen.

Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född. Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen.

Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon.

Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik. Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet. Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker.

Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning.

Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man?

Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum.

I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv.

I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot? Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare.

Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig. En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar.

Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu.

Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom.

Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria.

Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk.

Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer. Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien.

Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden. Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen.

Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året.

Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk.

Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2.

Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände. Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten.

Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml.

Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz.

Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst.

Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget.

De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en! Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt. För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle.

Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö.

Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.

Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus.

Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång.

De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal.

Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin?

Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt. Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära.

Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel. Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej.

Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat.

Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta.

Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare ….

Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve.

En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om? En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning.

Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds.

Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in.

Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist.

Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone. Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken.

En fråga som ställdes var följande: Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik — en kritik från vänster , analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka.

Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: Hur det gick för Adamson? I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …. Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet.

I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari efter att ha flytt Francos trupper. Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten.

På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar. Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike.

Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att — när vi går av planet — säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad. Men ingenting biter, verkar det som.

De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare!

Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna — ett antal barndialoger också — och en lite torr men levande humor.

Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: Vad kan man säja mer? Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar.

Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir — begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt.

Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster. Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna.

Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om. Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene , under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor.

Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser! Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare ; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt men jag blir ändå lite ställd. Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:.

Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma med mej i magen inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det.

Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet.

Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker. Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man han!

Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld. Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer. Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned.

Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant. Hon vände på huvudet och svimmade. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: Några månader senare, i juni, dog han.

Men det förstod inte vi då. En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta. Kan man verkligen tänka ihjäl sig? Han kunde nog det i alla fall. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia , skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget.

Och det märkliga ligger i vissa feministers Schyman bl a oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning könsapartheid osv och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen.

Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor? Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack.

Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt. Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck utan också, inte minst, kränker alla män, också.

Det är paradoxen med denna religiösa idioti: Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt. Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland , den svenska om Danmark som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark.

Men — och det är detta men som utgör den danska paradoxen — Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt — om än råare — än i Sverige.

Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik Glistrup , SD ur klassisk högerextremism till och med en nazistanstruken sådan.

I Sverige har upp emot 15! I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna. Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar.

Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska. Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam.

Om, jag skriver OM jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra.

Om det är som jag misstänker — OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… — är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar. Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna.

Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen.

Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca. Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att av förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika.

Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma. I den här typen av frågor invandring, islam, mångkultur är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan. Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull.

Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell! Inte minst rosades Larssons engelska ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska , som ansågs hålla hög klass. Det stora genombrottet kom med Ships in the River , en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist — av outgrundliga skäl — tackade nej till.

Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari , på exakt samma vis som Dagerman igentejpad bil, garage. Men nu är det maj och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser. Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant. Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S: Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge.

Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla.

Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så. Jag står vid ett övergångsställe i hörnet av Fifth Avenue och 36, East Street. Det är, som alltid under dagtid på den här delen av Manhattan, en sanslös energi i trafik och människorörelser — allt andas kraft.

Det är då det händer, det som skulle kunna vara en scen i en Woody Allenfilm men som är ren och rå IRL-verklighet. Från andra sidan, mot röd gubbe, beger sig en kvinna ut i trafiken.

UNG ESCORT GAY KÅT SLAMPA